I maj 2013 bestämde vi oss för att jag skulle sluta med preventivmedel. Vi kände oss redo och sugna på barn. Det var äntligen dags! Såå spännande och kul!
Men ganska snart tog besvikelsen över. Det var ju inte alls så lätt som man kanske hade trott.
Sommaren gick och inte blev där någon tjockismage. Mensen min blev helt störd och hoppade fram och tillbaka som den själv ville. Hösten där 2013 mådde jag skit. Hade ju hoppats på att det skulle gå efter några månader. Man började tänka om det var något fel på en? Överallt hör man ju om folk som råkat glömma kondom en gång, eller glömt ta sitt pilla i tid, och råkat bli gravida på ett sånt sketet misstag. Varför ska då inte vi lyckas som kör utan hela tiden?
Februari 2014 flyttar jag upp till Varberg och tänker att nu jäklar borde det gå lätt, nu ses vi varje dag. Nu kan vi köra på, och matcha in dagar och hela köret! Jag började nog tänka på det alldelles för mycket helt enkelt, och kanske spärrar kroppen av då? många gånger funderade jag på att gå till läkare och kolla upp det. Men jag är så rädd för sånt, och går väldigt ogärna till läkare. Så det blev aldrig av.
Sommaren gick och det var lite lättare då, man gör ju så mycket kul då så man hinner inte tänka lika mycket kanske. Sen blev det höst, och det började tränga på igen. Mensen hoppade över en månad då och då, och jag fick upp hoppet, gjorde ett test, och det visade alltid negativt.. vafan..

Överallt runtomkring mig såg jag folk som blev med barn. Människor som knappt hade varit tillsammans lika länge som vi hade försökt. Avundsjukan blev stor, och jag hade svårt att glädjas åt andra. Själviskt kanske, men så var det.
Sen blev det jul och nyår och vi hade full rulle här, kanske slutade jag tänka så mycket på det då? Eller så bara var det meningen helt plöstligt, för i februari iår så var mensen sen igen. Ca en-två veckor efter att den skulle kommit så kändes det lite annorlunda, jag bara fick en impuls att göra ett test en morgon.. Ganska så snabbt så dök det upp ett till streck på den där jäkla stickan, som alltid bara visat ett. Herregud, två streck!! är det möjligt?
Jag började gråta som en galning och bara stod där på toaletten i en halvtimme och grät, skakade och kände hur svetten rann på hela kroppen.. Fick samla mig och gick ut till Anders som sov. Var tvungen att väcka honom och berätta! han vågade knappt tro att det var sant heller, och tvingade mig göra ett till test. Så dagen efter gjorde jag ett till, och även det visade två streck! Herregud, det är faktiskt sant! :D

Än idag har jag lite svårt att tro det. Jag längtar så till ultraljudet om några veckor, då jag verkligen får se att där finns något där inne (ber till gudarna och alla möjliga att allt är okej oxå), och först då kan jag kanske börja slappna av och njuta av dethär. För fortfarande så är jag väldigt rädd och nervös att det inte riktigt är på riktigt.
Lite tråkigt då snart 40% av graviditeten redan gått, och jag knappt har märkt av något, förutom allt illamående, magbesvär och nästäppa! :o
Jag vill ju börja njuta av detta!!! <3