Så, nu kommer fortsättingen på vår vistelse på varbergs sjukhus. Jag har inte haft tid eller ork att sätta mig vid datorn förrän nu :P

Iallafall så förlyttades vi då över till BB på söndagkvällen vid 17-tiden. Fick ett mysigt rum med två sängar i, eftersom Anders skulle stanna över oxå såklart. Första kvällens måltid var sjukt tråkig. Jag hade äntligen fått några mackor i mig bara en timme tidigare oxå så var väl inte sådär superhungrig heller. Men det var någon laxsoppa, som doftade supergott, men tyvärr hade skaldjur i sig på något vis, så jag fick äta något vegetariskt tråkig biff som hade stått i kylen :( Men men. Söndagkvällen bestod mest åt att återhämta sig och lära känna Diamanda lite, få rätt på amning osv, Anders försökte titta på Wallander oxå men det var nog inte det lättaste med oss bredvid, haha. Osså var det kvällsfika vid 20-21 tiden varje kväll. Nyponsoppa, mackor och varm choklad och sådär. Mysigt.

 

På måndagen skulle det bli full rulle. Frukost serveras tidigt så det var upp kl 7 för att äta. Sen var det mest vila upp sig massor för resten av dagen av skulle bestå av besök. Lunchen bestod av någon kyckling i sås och med ris. Funkade att äta, men inte superroligt. Första att få se lilla Diamanda var Elaine. Hon kom förbi med fina rosor och en söt lite anknalle. Jättegulligt av henne <3 Någon timme senare kom Jimmy och Imra förbi en snabbis och fick kika lite. Oxå trevligt :)
Sen var det dags att hinna klämma i sig lite mat innan nästa besök. God middag faktiskt. Råkakor och lingon i någon yoghurt eller så.  och efter middagen kom Anders mamma, syster och systerbarn Hugo på besök. Och det var oxå trevligt! Efter det kände man hur trött man var. Så resten av kvällen sen vilade vi och jag försökte få rätt på amningen osv.

Pappa och dotter <3

Tisdag, och vi hade egentligen mer eller mindre bestämt att åka hem denna dagen. Vi gjorde en standardkoll på Diamanda, och allt såg fint ut. Men hon hade gått ner ca 300g. Vilket var helt normalt, så länge det inte blev mer. lät lite mycket tyckte jag, klart man blir lite orolig. Men hade ju inte fått helt rätt på amningen heller så. Allt annat var bra. Hörseln var super osv.
Lite senare blev jag inkallad för att göra en koll på min livmoder och se hur det var med den där biten från moderkakan som kanske var kvar. Och jo, de hittade en ganska stor bit kvar där inne så de vill skicka iväg mig på en skrapning lite senare. Så, frukost fick jag i mig denna dagen iaf, sen var det dags att fasta inför operationen. Åh vad jag älskar att fasta.... not!
Detta var något av det läskigaste och värsta jag varit med om. Fick informationen om att jag skulle vara borta från rummet i kanske 2-3 timmar, att skrapningen bara skulle ta typ en kvart och sen var det uppvak efter sövningen då. Så jag försökte hinna mata Diamanda innan de skulle rulla iväg mig, men de kom lite sådär mitt i så det blev halvdant. Rullades iväg genom halva sjukhuset liggandes i en kall säng, och jag är åksjuk dessutom så hann bli lite illamående oxå, haha. Kom fram till operationssalen vid 15tiden, fick ta på mig roliga nätstrumpor och en ful mössa och hoppa upp i stolen. hälsade på en jäkla massa folk som skulle vara med (vet inte varför för jag såg ju inte de när jag ändå var sövd, och aldrig igen efteråt heller. Sen sa ena läkaren att nu blir det lite kallt här i handen när vi sprutar in det här, det som skulle söva mig då. Och sen försvann jag.
Sen helt plötsligt vaknar jag upp av ett huvud ovanför mig som säger något om att jag kan vakna nu och något mer jag inte minns. Skymtar klockan och ser att den snart är 18! WHAT!? Ska inte jag vara tillbaka i rummet nu? Nä då skickas jag till uppvak, där de sätter fast massa slangar i mig. Får dropp och blod osv. Jag känner hur hela jag skakar okontrollerat för jag fryser så mycket och jag fattar typ ingenting. Får ett värmetäcke och efter en stund släpper frossan lite. Får någon snabb info om att det tog längre tid än planerat för jag fick bli sydd där inne och hade förlorat massa blod. (fick mer info några dagar senare då, att det hade blivit en reva på livmoderväggen som de var tvungen att sy. jag hade blött jättemycket så det hade varit svårt att se och sy och därför tagit lite tid) Efter en stund på uppvaket börjar jag gråta. Jag liksom bara ligger där, stirrar i ett tak, sjukt svag med massa slangar överallt. Är hungrig, ensam. Tänker på Anders och Diamanda. Visste såklart att hon skulle få mat på annat sätt, men kände mig ändå småkass som inte kunde vara där för att mata henne. Och stackars Anders, vet han vad som händer ens? Han var orolig redan innan, och nu får han ligga där ensam med Diamanda i flera timmar och kanske inte veta nånting.. Jag har ingen aning när jag får komma härifrån. Hela situationen bara känns helt surealistisk, som en dröm. Vid 20-tiden blir jag äntligen tillbakarullad till rummet, och jag känner att jag bara vill gråta igen när jag får se min familj. Att man kan sakna någon så mycket!!
Resten av kvällen låg jag i sängen och försökte bära och mata min dotter i famnen. Inte det lättaste när man har nålar och slangar i varje armveck och handled :( Kände mig så ynklig, haha.
(värt att lägga till. Var på återbesök sen några dagar senare för att kolla så det hade läkt fint och så. Och det hade det. Livmodern drog ihop sig bra osv. Men, de misstänkte att det fortfarande är en liten bit kvar i. Det kan hända att den kommer ut av sig själv, men de vet inte. Men de kan inget göra åt det nu, för det kan göra mer skada än nytta kanske. kan riskera att ha svårt att få barn i framtiden om de skulle pilla mer därinne. Så fått en ny tid i slutet av november då vi ska se igen om det försvunnit av sig själv eller om vi behöver göra något åt det. Håller tummarna att allt ser fint ut då!!)
Den natten bestämde vi oss för att slå ihop sängarna, för Diamanda hade blivit lite gnällig och ville gärna ligga nära mig hela nätterna. Och det blev supermysigt. Såklart lite nervöst att ha henne därimellan, men det gick så bra så!

Frukost, samma varenda morgon. Blev ganska trist snabbt :P

Så på onsdagen då, min födelsedag, fick jag vakna upp med mina två älsklingar i sängen :)
Diamanda fick spruta i handen, och det var lite jobbigt att se. aldrig kul att se sitt barn gråta :( Men det gick bra annars. Hoppas resultatet av proven är bra oxå. Sen fick vi lite besök igen av Gunilla och Therese. Fick en jättesöt overall och mössa till lillfisen. Sen var det bara att försöka vila upp sig inför hemgång. Vi gick en tur till Apoteket, som ligger en bit från BB. Tänkte det var ett bra tillfälle att se hur mycket ork jag hade. Hade planerat att gå hem med vagnen, eftersom vi bor en 20min promenad bort från sjukhuset. Men, jag blev helt slut så nää.. vi får nog ringa skjuts. Åt kvällsmat, som var god Tacopaj (tur det blev någorlunda god mat på min födelsedag iaf), och sen packade vi ihop oss för att åka hem. Gunilla kom och hämtade oss vid 19tiden och sen helt plötsligt var vi hemma. Hemma i vår lägenhet, med våra grejjer, med en helt ny liten inneboende som vi ska ta hand om :o Så läskigt, men oxå så mysigt!!

 

Är så otroligt förälskad i denna lilla fisen. Kärleken blir starkare och starkare för var dag som går! <3